Archive for category Interviews and portraits

Tomas Borgå – stark porträttör och chefredaktör

Han har jobbat som städare på obduktionen i Lund, ansvarat för idrottsutbildningar för personliga tränare, jobbat som rektor på en skola i Stockholm, pluggat anatomi, fysiologi och idrottsmedicin på universitetet. Idag är Tomas Borgå chefredaktör på STARK Magasin, en träningstidning som han äger tillsammans med bland andra Martin Lindberg – den dansante brottaren.

Under tiden som Tomas Borgå arbetade som rektor började han skriva artiklar om hälsa. Trots att titeln som rektor tilltalade, saknade han liv och rörelse och gillade inte att gömma sig bakom pärmar och skrivbord. Han kände inte att han gjorde nytta där.

– När jag fattade att det här med att skriva och driva tidning var mycket roligare än mitt ”daytime job”, bytte jag bransch och började köra tidningarna på heltid, säger Tomas Borgå.

Tidningsvärlden lockade; han blev biten av dynamiken i mediebranschen och intresserad av människorna i den.

– Att intervjua är kul. Att skriva älskar jag. Men det roligaste med mitt jobb är nog branschen i stort. Media alltså. I alla färger och former. Och inte minst, personerna som jobbar inom branschen, säger Tomas Borgå.

Tidningarna; i plural. Han är involverad i ett antal.

– Jag gör några andra tidningar på uppdrag. En för simförbundet och en för fotbollsförbundet också, berättar Tomas. Och så har jag ett hemligt tidningsprojekt på gång.

Tomas är också engagerad i tidningen Gate Report, i vilken han bland annat gör personliga porträtt på intressanta och framstående människor. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Stakka Bo, Anders Wall, Roger Akelius och många andra har blivit intervjuade av och fotograferade tillsammans med Tomas. Porträtten han själv skriver är djupgående och personliga. På frågan om hur han får folk att berätta så mycket om sig själva, säger han:

– Anledningen till att jag får veta mycket är nog att jag inte snokar och ifrågasätter. Jag frågar och diskuterar, säger Tomas. Och kanske även att jag kan sitta en hel intervju utan att använda mig av en enda av de frågor jag förberett om diskussionen fungerar.

Han minns särskilt mötet med Anders Wall.

– Jag var en av de första som fick en riktigt omfattande intervju med Anders Wall för ett antal år sedan. När han – tio minuter in i intervjun – lutade sig bak i stolen, log och sa “det här är riktigt roligt, nu kör vi” så fick jag chans att titta in bakom affärsmannen, se Anders själv, säger Tomas Borgå.

Tomas Borgå har inget till övers för reptiljournalistik. Journalistik handlar om annat än att ställa människor mot väggen och skapa rubriker.

– Media för mig handlar om mycket mer än att gräva fram skit à la Janne Josefsson eller sensationsjournalistik à la kvällspressen, säger Tomas Borgå. För mig handlar det om information om stort och smått, om att göra allt du skriver om intressant – och om att dela kunskap.

Det är ingen slump att Tomas Borgå är chefredaktör för just STARK magasin. Han är hyggligt stark själv. Och det syns.

– Träning är och har alltid varit ett stort intresse, så det sysslar jag med varje dag i någon form, berättar Tomas. Sedan kostar det tid att driva eget, vilket gör att det finns perioder då hela min vakna tid kretsar kring jobbet, då det inte finns något ”annars”.

Tomas tränar så mycket han kan och får utlopp för sin passion mycket tack vare jobbet.

– Jag började simma i tidig ålder, sen blev det handboll från skolålder ungefär. Strax innan tonåren kom kampsporten in i bilden. Egentligen så vet jag inget annat än att “man tränar”. Det är en vanesak och ett behov. Ju hårdare desto bättre, säger Tomas.

Intresset för kroppen – anatomi och fysiologi – väcktes när han jobbade som städare på obduktionen i Lund.

Då var han ungefär 15 år.

– Jag satt i timmar och lyssnade på obducenter och andra som snackade dödsorsaker och samband. Jag blev helt uppslukad. Inte av döden, den fanns där hela tiden, utan uppslukad av kroppens funktioner, berättar Tomas.

Om framtiden säger han att det viktigaste för honom är att fortsätta jobba med det han gillar.

– Framtiden – när det gäller media – är en anpassning till teknik och efterfrågan. Jag borde svara att jag vill ”bygga en stor mediekoncern”, säger Tomas. Men intressen kan ändra sig. Om ett år kanske det lockar mer att åka till Australien och dra igång en fårfarm. Då kommer jag jobba på att få det att bli verklighet och funka!

Tomas Borgå, den starke tidningsmannen

Snabba fakta

Ålder: 37 år
Familj: Sambon Petra och bulldoggen Bosse
Utbildning: Utbildad lärare, idrott & engelska åk 4-9, samt en fil.kand i marknadskommunikation (DIHR)
Personer som inspirerar: Mina föräldrar, några 80-tals hårdrockare och de flesta entreprenörer.
Bor: Kungsholmen, Stockholm
Gillar mest: Leva-hänga-knega-skratta, lugnet efter stormen och sköna typer.
Tycker illa om: Inskränkthet och ordet normal.
Favoritsysselsättning: Att vara mitt i en lång, lång skidbacke.
Gör om fem år: Mina tidningar finns kvar, men jag kunde inte svara på den här frågan för fem år sedan och jag kan inte svara på den nu. (Bra svar) ☺

Fotograf: Andreas Lönngren Widell

Advertisements

Leave a comment

På besök hos haute couture-designer Eva Bende, verksam i Como.

 

 

Det är första gången jag landar på Milanos flygplats, Linate. Det är högsommar och det är hett. Jag omsluts snart av en stor grupp människor med kameror. De har siktat in sig på männen bakom mig – spelarna och lagkaptenen i fotbollslaget Milan.

Eva Bende möter mig med sin sjuårige son vid handen. Vi skrattar tillsammans åt tumultet på flygplatsen. Hon baxar mig därifrån – men först efter en snabb espresso i baren på sedvanligt italienskt manér – till parkeringen där hennes svarta Polo står.

Två bilar kör in i varandra på övergångsstället framför oss. ”Italien”, säger vi och skrattar.

Smidigt och snabbt susar Eva ut från den labyrintliknande parkeringen med motsägelsefulla skyltar. Under ivrigt pratande och berättande om livet i Italien kör hon hela vägen till Como, ungefär en timme utanför Milano. Como är hennes nya hemvist.

Eva är ungerska. Till utseendet liknar hon Juliette Binoche. Hon är textildesigner med en gedigen utbildning från ett framstående universitet i Budapest. Slumpen gjorde att hennes dåvarande man fick arbete i Sverige och flytten gick dit. För Eva blev det femton år i Lund.

– Det finns ingenting som kan få mig att vilja flytta tillbaka till Sverige, säger hon, och kastar en blick på mig i backspegeln.

Hon kör vant, snabbt – i takt med trafiken. Hon arbetar i Lugano i Schweiz. Det är ungefär en timmes körning från Como.

Vi kör in i Como, förbi och mot bergen. Höga murar kantar vägen. Innanför ligger en lyxgolfklubb för privilegierade kändisar. Eva verkar inte intressera sig för dem, men berättar att många tycker att det är spännande att George Clooney har en villa i Moltrasio, en av de små byarna alldeles intill Comosjön. Hon pekar på de höga näten som ska hindra kändisarna at skjuta golfbollar alltför långt.

Snart svänger vi in på en grusväg. Eva trycker på en fjärrkontroll. Den fäller ned en stor kedja som hindrar obehöriga från att parkera på den privata parkeringsplatsen. Det ligger två tennisbanor precis intill.

Jag andas lantluft. Luften är frisk.

Eva bor i något som närmast liknar en spansk hacienda; en terracottafärgad, putsad gård med stora, praktfulla blomsterlådor med vita petunior. En kraftfull och vacker järngrind håller objudna gäster utanför, som så ofta i Italien där mycket är otillgängligt och privat. Stället är ett italienskt ”country residence”, dit många Milaneser och Comobor kommer för att rida och leva lantligt ett par dagar. Gården ligger alldeles intill bergen. Här börjar Alperna. Mittemot Evas ingång ligger ett par enorma höbalar. Det doftar hemtrevligt av häst. Ett hundratal hästar står i spiltor och gnäggar. Fashionabla kvinnor och män ryktar hästarna och småpratar med dem.

Vi hälsar på grannen – en ung kvinna med katt, pojkvän och häst. Eva och grannen utbyter några vänliga fraser. Något annat vore konstigt; åtminstone här i Italien.

Eva låser och upp och berättar att hon kallade på polisen häromdagen eftersom hon trodde att hon hade haft inbrott. Polisen var mycket artig och trevlig, säger Eva, men hon tror att hon tyckte att hon var lite konstig. Det fanns inga spår av inbrott . Eva insåg snart att det var hon själv som hade glömt att låsa dörren.

– Meglio pazza, che noiosa! skrattar Eva. ”Hellre galen än tråkig”, säger ett italienskt uttryck.

Lägenheten är en sann konstnärs. Möblerna är tunga och mörka, men vackra i gediget trä. Det är säkert fyra meter högt i tak.

– Jag har inte fått i ordning i min ateljé riktigt än, säger Eva och pekar på den solgula färgen på väggen.

Den gillar hon inte. Eva vill gärna ha vita väggar. Hon tilltalas av den svenska minimalismen, men tycker om gamla möbler.

Hon har lyckats få med sig sitt piano, som hon haft med sig både i Ungern och i Sverige.

– Jag spelar varje dag. Jag kan inte vara utan mitt piano.

Tuppen väcker oss klockan sex nästa morgon. Eva stiger upp och dricker sitt te ur favoritkoppen; en drejad och glaserad keramikkopp. En ungersk väninna som utbildade sig i Transsylvanien har gjort den.

– Hon hade det hemskt i Transsylvanien, säger Eva, utan att berätta så mycket mer.

Väggarna i Evas italienska hem pryds av konst. Alla verk är gåvor av vänner runtom i världen. Några är hennes egna. Det är sensuella fotografier av blommor i storformat.

Eva är också simmare. Hon äter ekologiskt och är noga med råvarorna. Det enkla är gott. På kvällen bjuder hon på zucchini odlad av en kollega, smakrika körsbärstomater och parmesan i spagettin.

Från tidig morgon till sen kväll arbetar Eva som controller på ett dataföretag för att finansiera sin exklusiva konst. Ja, inte bara därför.

– Nu kan jag sova på natten, säger Eva. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin. Det gör att jag kan skapa i lugn och ro.

Eva far iväg till arbetet i Lugano, Schweiz och kör på bergsvägen tillsammans med alla andra italienska pendlare. Hennes chef är italienare. Trots att Eva älskar Italien tycker hon mycket om ordningen i Schweiz.

Jag lär känna Como; den stillsamma och, enligt Eva, ”väldigt borgerliga” lilla staden, vid sydspetsen på den djupa och stålblå sjön Como. Det mest sevärda är de små pittoreska byarna längs med sjön. Ett vanligt nöje är att man åker båt fram och tillbaka tvärs över sjön, stiger av, äter lite mat, strosar runt, pratar med folk och sedan åker tillbaka hem igen. De kolossala villorna som ligger intill sjön är privata och stranden nästintill otillgänglig. En del har egna hissar för att komma ned till husen på sluttningarna, som ibland är väldigt branta.

Eva har hög integritet. Hon är också noggrann. Jag kan inte annat än att beundra hennes sätt att arbeta. Vad hon än gör, så gör hon det metodiskt och strukturerat. Den rena tvätten ligger i prydliga små högar på 20-talssoffan i köket.

Noggrannheten syns i hennes konst. Den är väl genomarbetad; minutiöst uttänkt. Hon broderar med sidenband, flätar långa stråk av kraftfulla satinband, eller av tunna plaströr.Hennes verk kännetecknas av avancerat och skickligt skrädderi och experimenterande textilkonst.

När hon ställde ut på museet Kulturen i Lund, skrev Kulturens Värld: ”Hennes färgsprakande skapelser i cerise, rött, orange, violett och lila, liknar fantasifulla dahlior, liljor och fuchsior i mänsklig storlek. Blommornas färg- och formsystematik kommer fram i plaggen”.

Eva är eftertänksam och ganska lågmäld, men inte blyg. Hennes textila kreationer vittnar om en stor lekfullhet och livlighet. Jag anar det i hennes personlighet.

– Människorna skrattar mer här. De är lyckliga, säger Eva, på frågan varför hon föredrar Italien framför Sverige. Italienarna har mycket att vara lyckliga över. De har solen, ett sagolikt landskap i sin närhet, god mat. Varför skulle de inte vara glada?

Varje dag på sin resa till arbetet, fotograferar Eva himlen och naturen på vägen. En annalkande storm. Den dimmiga heden utanför gården. Solen som går upp. Det kanske var den frekventa åsynen av solen som definitivt fick henne att stanna för gott och lämna vårt mörka land bakom sig.

Leave a comment

Möt Tobias Schildfat, författare till “Vägen till din första miljon”

Intervju med Tobias Schildfat, civilekonom och författare

Civilekonomen, författaren och entreprenören Tobias Schildfats första bok, Vägen till din första miljon har just kommit ut i pocketutgåva. Boken ger handfasta och konkreta tips på hur man börjar bygga sin egen ”pengamaskin”.

Vi träffades i Västra Hamnen en solig dag. Solen skiner ofta i Tobias Schildfats liv – eftersom han väljer att den ska göra det. Positivismen är hans trumfkort. Han drivs av tanken att allt är möjligt. Det man vill, det gör man.

Tobias har förlagt sin entreprenörsverksamhet till MINC nyföretagarcentrum som ligger i det ständigt föränderliga och växande Västra Hamnen i Malmö. Det vilar en  nybyggaranda över hela området.

–        Det var ingen slump att du hamnade här? undrade jag.

Tobias bjöd på små cantuccini från ett lokalt litet bageri.

–        Nej, det var nog inte det, medgav Tobias. När jag arbetade på Findus cyklade jag förbi MINC varje dag. Jag förstod ju att det var ett hus fullt av entreprenörer.

Tobias Schildfat visste efter ett par år som marknadsförare på Findus att han ville driva sitt eget företag, men det fanns ingen riktig idé klar.

Idéer hade han dock redan när han gick i grundskolan i Bjuv och gymnasiet i Helsingborg. Där hade de ett projekt som hette Ung Företagsamhet och som har haft avgörande betydelse för Tobias. Han har drivit egna projekt under hela sin skoltid.

–        Det fanns en fotbollsklubb, men jag ville starta min egen. Och så har det nog egentligen alltid varit – att jag har velat göra saker själv, sade Tobias.

Pappa har under många år varit VD för ett av familjeföretagen. Morfar är entreprenör och mamma driver modebutik sedan 20 år tillbaka. Ingen har uppmuntrat honom att starta eget. Kanske snarare det motsatta. Han fick lära sig att det viktiga var att satsa på sin utbildning och det har han alltid gjort. Tobias läste Ekonomisk Linje på gymnasiet, Ekonomprogrammet på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet.

–        Min första erfarenhet av att starta företag gjorde jag som sextonåring, berättade Tobias. Vi hade bläddrat i ett exklusivt leverantörsmagasin, ”Trade Winds”. Där fanns alla möjliga produkter presenterade. Vi såg en liten sak vi tyckte vore genialisk att importera.

De hade upptäckt snurrstoppen. En liten sak man satte på telefonsladden, så att den inte ska trassla till sig.

–        Vi satte på oss slips, tog med oss idén förpackad i en fin presentation och travade upp till Televerket och presenterade vårt förslag, berättade Tobias.

Regionchefen för Televerket och några andra personer på mötet tog emot men visade ingen större entusiasm när idén presenterades. Några veckor senare fanns ”snurrstoppen” i varje Televerketbutik.

–        Vi blev blåsta, den gången, menade Tobias. Nu har jag lärt mig att man ska ha exklusivitetsavtal.

Nästa idé och produkt att importera blev en gembehållare. Cloetta köpte den. Det blev en succé. Tobias började få blodad tand.

När han sedan arbetade med marknadsföringsprojekt för Findus ett par år efter studierna, började lusten att frigöra sig bli allt större. Under morgonens cykelturer började idéerna ta form. Han startade ett konsultbolag; ett marknadsföringsbolag och reklambyrå som bland annat hade just Findus som kund.

Som tonåring tänkte Tobias mycket på hur fantastiskt livet är. Och att det efter livet inte finns någonting. Hälsa, kärlek och vänskap är viktigast. Han insåg också att ekonomiskt oberoende är viktigt. Sommarjobbandet i sjuan gav tillfredsställelse; det var härligt att tjäna egna pengar.

–        Men det slog mig också att jag hade offrat min allra bästa tid det året; sommaren. Jag kom på att pengarna borde arbeta för mig, berättade Tobias. Föräldrarna hade alltid haft aktiesparklubbar och jag snappade upp en del.

Tobias började spara i aktier och investera. Han hade alltid pengar.

–         Jag såg hur folk snålade. Jag behövde aldrig missunna mig någonting, berättade Tobias. Jag har alltid kunnat köpa det jag vill, eftersom jag har investerat. Jag behövde inte säga nej till saker.

Idén till boken som Tobias Schildfat nu har skrivit – ”Vägen till din första miljon” – och som har rönt stora framgångar i Sverige, fanns latent redan då. Tobias började hålla lite föreläsningar om investeringar, för att få andra att förstå hur smart det är. Han gjorde ett undervisningskompendium. Det väntade på att bli bearbetat.

Ett par år senare kom idén att skriva en bok upp. En bekant skulle skriva en Chic Lit-bok och ytterligare en bekant något annat. Tobias tänkte skriva en lättläst bok om att investera. De startade en författarklubb, skickade texter till varandra varannan månad och kom med feedback. Tobias satte en deadline och i sinom tid blev boken klar. Det fick ta sin tid.

–          Jag insåg att jag varken under min gymnasietid eller under min tid på högskolan hade fått lära mig om min privatekonomi, berättade Tobias.

Tobias, som är utbildad civilekonom, tyckte nästan att det kändes genant. Och insåg också att det borde finnas ett behov av den typen av kunskap.

–          Min förläggare säger att mindre än ett av tusen manus som skickas in blir utgivna i bokform, säger Tobias. Jag tänkte att det inte skulle göra så mycket om den inte blev utgiven. Det kunde vara en bok för familjen och vänner att läsa.

Men istället sålde den slut två veckor och fick tryckas om ett par gånger. Nu har förlaget precis lanserat den som pocket. Tobias har under tiden startat bolaget Solentro tillsammans med brodern Hampus, varit med i Draknästet (och tackat nej), synts i Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri, TV4 och i Slitz.

Vägen till din första miljon har legat på Bokus och Adlibris topplistor.

–        Det var den femte mest sålda icke-skönlitterära boken under maj månad 2010, sade Tobias enkelt.

Jag är ganska övertygad om att Tobias har nya, spännande projekt på gång.

–        Jag tror att det skulle kunna vara kul att göra något i teve. Kanske inte i stil med Lyxfällan, men någonting åt det hållet, sade Tobias. Fast för vanliga människor.

Det dröjer nog inte länge förrän jag får se Tobias självklara leende i teverutan.

Leave a comment

Karin Altenberg från Lund debuterar med romanen Island of Wings

INTERVJU MED KARIN ALTENBERG, debuterande skönlitterär författare

Den lundensiska arkeologen Karin Altenberg utvandrade för fjorton år sedan till England och känner sig numera lika hemma där som i Sverige. Hon har precis debuterat med sin första roman på det nya modersmålet, engelska.

Island of Wings heter den vackra historien som kom ut i Storbritannien (i bokhandeln) den 31 mars (publication date 7th of April). Romanen handlar om ett ungt par – en präst och hans nyblivna hustru – som ger sig av till den avlägsna ön St Kilda i Atlanten. Ön ligger tio timmars segling västerut från Hebriderna. Neil McKenzie ska bli pastor i en liten församling och hustrun Lizzie är gravid med sitt första barn. De utsätts för stora psykologiska prövningar; Neil blir alltmer uppslukad av religionen medan Lizze försöker anpassa sig till ett isolerat liv bland öborna. Det hårda klimatet tär och det sker besynnerliga saker på ön.

Författarinnan själv växte upp i den sovande byn Södra Sandby utanför Lund. Familjen kände sig inte riktigt hemma där och flyttade till Lund. Pappa är professor i engelska och mamma var gymnasielärare. Karin gick humanistisk linje på Spyken, bytte till Samhällsvetenskaplig linje och studerade sedan på arkeologen i Lund. Efter avslutade arkeologistudier for hon 1996 till Reading för att doktorera. Sedan dess har Karin bott i London, med ett par korta avbrott i Stockholm. Nu är hon åter tillbaka i den engelska huvudstaden där hon bor i en lägenhet med en liten trädgård. I september (2011) far hon åter tillbaka till Vasastan i Stockholm.

Jag nådde Karin på telefon när hon varit ute och gått en lång runda på Djurgården un.der en Stockholmsvisit, ett par veckor innan boken skulle lanseras på förlaget Quercus Publishing Plc.

Boken har varit ett hemligt projekt.

Hur kommer det sig att du har skrivit en bok?

–  2005, var det. Jag läste i Reading. En vän till mig berättade om ett möte på en ö – St Kilda i Atlanten. Jag blev tagen av den där berättelsen om ön. Jag har tänkt på den i flera år. Jag hade tråkigt på jobbet och tänkte på människorna det handlade om, av och till. Funderade på om jag skulle forska i historien – såsom jag är van vid att göra.

Karin har arbetat på the British Council i London (2001-2005) och som kulturhandläggare på Svenska Ambassaden i många år. Hon arbetar nu som senior advisor på Riksantikvarieämbetet. Karin berättar att hon länge hade haft funderingar på att skriva en bok.  

–   Jag tog tjänstledigt och sökte ett stipendium. Jag tänkte att det skulle bli någon typ av forskningsprojekt. Så reste jag till St Kilda. Jag blev alldeles betagen. Varför åker man ut till en ö – mitt i Atlanten? En helt isolerad plats omgiven av höga vågor, svårt väder?

Du funderade på att forska. Det blev en skönlitterär bok ändå?

– Ja, jag berättade för en vän att jag ville skriva något om St Kilda. Att jag hade funderingar på att forska på ön och på historien. Men efter närmare eftertanke slog det mig att det redan fanns mycket skrivet om St Kilda, i forskningsväg. Det blev en roman i stället. Det var bra. Jag har nog egentligen alltid haft en dragning åt prosahållet.  

Vad handlar boken om?

–  Jo, jag blev så fascinerad av prästens fru. Det var hennes öde att följa med sin man till den här otillgängliga ön. Jag blev intresserad av hennes liv, hennes vedermödor. Kvinnan födde barn där. Det skedde en hel del tragiska saker i hennes liv. Historien handlar om dem, om prästen och kvinnan.

Hur var det att skriva?

–  Karaktärerna blev inte alls som jag hade tänkt mig.  De växte fram, helt naturligt. Det blev en historia. Den drog i väg med mig.

Hon berättar att hon var tvungen att ta en paus från skrivandet.

–  Jag kunde sitta tio timmar i sträck ibland. Det var som att kliva in i en värld. Berättelsen berättade sig för mig. Jag hade så himla mycket att göra på jobbet. Det fanns ju inte tid att skriva hela tiden. Så fort jag hade semester tog jag en vecka, tio dagar för att skriva. Jag kände ro. Det blev en lisa för själen och jag kände stor tillfredsställelse när jag skrev. Tiden var så oviktig i den där världen jag befann mig när jag skrev. Det var en helt annan dimension. Samtidigt kände jag mig ganska frustrerad på jobbet. Mitt uppdrag i den där världen kändes viktigare.

Du berättade egentligen aldrig för någon att du skrev på en bok.

–  Nej, jag vet. Det var ju för att jag ville slippa frågor som ”Hur går det med boken? När är den färdig?” Dessutom var jag rädd att det skulle kännas lite pinsamt. Att folk skulle tycka att det var pretentiöst.

Hur kom du fram till den sista meningen i boken? Hur vet man när en bok är klar?

–  Sista meningen hade jag klart för mig ganska tidigt, faktiskt. Det kändes naturligt. Jag hade en struktur som jag följde hela tiden.

När boken var färdigskriven lade Karin den i en byrålåda.

– Det kändes inte alldeles enkelt att läsa igenom den. Man har gjort sitt. Man kan historien. Man vill egentligen inte läsa den igen.

En vän läste den och Karin blev uppmuntrad av de positiva reaktionerna.

–  Efter det skrev jag till ett helt kapitel och förstärkte en lite outvecklad del i boken. Och så tvingade jag mig själv att stryka något jag var väldigt nöjd med – en brevväxling mellan två av huvudpersonerna. Det var jobbigt, men det gick. Det blev faktiskt bättre, säger Karin och jag hör att hon ler. Ja, du vet, ”to kill your darlings” kan vara otroligt effektivt.

Karin gjorde en lista på de bästa agenterna – med den skickligaste överst. Hon skickade över sitt manus till den kvinnliga agenten som ringde efter tre dagar och berättade att hon ville representera Karin och hennes bok.

– Jag hade tur som fick henne, säger Karin.

Efter lite diskussioner med agenten gjorde Karin ytterligare lite justeringar.

–   Det kändes tryggt att hon skulle representera mig. Hon var så engagerad. Hon blev som en gudmor för boken.

Agenten gjorde i sin tur en lista på förlag och skickade iväg manuset till alla förlag samtidigt – både till manliga och kvinnliga representanter.

–  Min agent trodde att boken skulle tilltala kvinnliga läsare mest. Jag var inte helt övertygad om det, faktiskt. Jag trodde nog att män också skulle gilla den. Det visade sig att männen på förlagen gillade den mest.

Det är en lång process att ge ut en bok?

–  Man säger ju att det är som en graviditet ungefär. Det tar kanske nio månader från det att man skickar in boken till dess att den kommer ut i handeln. Förlagen brukar rekommendera debutanter att ha idéer färdiga till nästa bok. Man ska helst ha börjat skriva på nästa bok, när den första kommer ut.

Varför det?

– Det är vanligt att folk ger upp. Anledningen till att man bör ha ett nytt projekt på gång är ju för att författaren inte göra just det – om den första boken inte skulle bli någon succé. Man får väl försöka ett par gånger, innan man ger upp, menar Karin.

Förlagen väljer tiden för utgivning med omsorg. Att Karins bok skulle ut i handeln den 31 mars 2011 är ingen slump.

–  Man kommer in i ett fönster. Olika typer av litteratur kommer ut på olika tidpunkter. I alla fall i Storbritannien. Skönlitteratur kommer i mars-april. Det är för att den ska hinna recenseras innan sommaren. Deckarna kommer lite senare; i juni-juli.

Hur tror du att det kommer att kännas när boken kommer ut?

Karin skrattar till, lite kort och ironiskt.

– De flesta säger att det är ett antiklimax. Det är så få som blir recenserade. Agenterna får femtio manuskript om dagen. De läser tio sidor och vet direkt om det är någonting eller inte.

Karin sitter just nu och skriver på sin andra bok. Debutboken Island of Wings har fått ett varmt mottagande och hittills en positiv recension i the Daily Mail.

http://www.dailymail.co.uk/home/books/article-1371939/Karin-Altenberg-ISLAND-OF-WINGS.html
http://www.undiscoveredscotland.co.uk/usreviews/books/quercusislandwings.html

ISLAND OF WINGS by Karin Altenberg

July 1830. On the ten-hour sail west from the Hebrides to the islands of St Kilda, everything lies ahead for Lizzie and Neil McKenzie. Neil is to become the minister to the small community of islanders and Lizzie, his new wife, is pregnant with their first child. Neil’s journey is evangelical: a testing and strengthening of his own faith against the old pagan ways of the St Kildans, but it is also a passage to atonement. For Lizzie – bright, beautiful and devoted – this is an adventure, a voyage into the unknown. She is sure only of her loyalty and love for her husband, but everything that happens from now on will challenge all her certainties.

As the two adjust to life on an exposed archipelago on the edge of civilization, where the natives live in squalor and subsist on a diet of seabirds, and babies perish mysteriously in their first week, their marriage – and their sanity – is threatened. Is Lizzie a willful temptress drawing him away from his faith? Is Neil’s zealous Christianity unhinging into madness? And who, or what, is haunting the moors and cliff-tops?

Exquisitely written and profoundly moving, ISLAND OF WINGS is more than just an account of a marriage in peril – it is also a richly imagined novel about two people struggling to keep their love, and their family, alive in a place of terrible hardship and tumultuous beauty.

Advance praise for ISLAND OF WINGS:

“There are shades of Alistair MacLeod and of John McGahern in this beautiful story of love and loss among the dark sea cliffs of St Kilda. The book tastes wonderfully of its own weather, of sea salt on the tongue, and I read it with a rising sense of appreciation. ISLAND OF WINGS is a precise, subtle, spiritually alive debut from Karin Altenberg.” Andrew O’Hagan

ISLAND OF WINGS captures a world that disappears in the act of its description, and the love, so inescapable and elusive, of the outsiders who try to tame it. With scrupulous attention to place, history and the natural world, it tells a story washed by a clean and lovely kind of sorrow.” Anne Enright

Karin Altenberg was born and brought up in southern Sweden and moved to Britain to study in 1996. She holds a PhD in Archaeology from the University of Reading. Her thesis was published in 2001 and won the Nordenstedska Foundation Award. She is currently senior advisor at the Swedish National Heritage Board and is a Fellow of the Linnean Society of London. ISLAND OF WINGS is her first novel and she is currently working on her second.

http://www.bokus.com/bok/9780857382320/island-of-wings/

2 Comments