Archive for July, 2011

På besök hos haute couture-designer Eva Bende, verksam i Como.

 

 

Det är första gången jag landar på Milanos flygplats, Linate. Det är högsommar och det är hett. Jag omsluts snart av en stor grupp människor med kameror. De har siktat in sig på männen bakom mig – spelarna och lagkaptenen i fotbollslaget Milan.

Eva Bende möter mig med sin sjuårige son vid handen. Vi skrattar tillsammans åt tumultet på flygplatsen. Hon baxar mig därifrån – men först efter en snabb espresso i baren på sedvanligt italienskt manér – till parkeringen där hennes svarta Polo står.

Två bilar kör in i varandra på övergångsstället framför oss. ”Italien”, säger vi och skrattar.

Smidigt och snabbt susar Eva ut från den labyrintliknande parkeringen med motsägelsefulla skyltar. Under ivrigt pratande och berättande om livet i Italien kör hon hela vägen till Como, ungefär en timme utanför Milano. Como är hennes nya hemvist.

Eva är ungerska. Till utseendet liknar hon Juliette Binoche. Hon är textildesigner med en gedigen utbildning från ett framstående universitet i Budapest. Slumpen gjorde att hennes dåvarande man fick arbete i Sverige och flytten gick dit. För Eva blev det femton år i Lund.

– Det finns ingenting som kan få mig att vilja flytta tillbaka till Sverige, säger hon, och kastar en blick på mig i backspegeln.

Hon kör vant, snabbt – i takt med trafiken. Hon arbetar i Lugano i Schweiz. Det är ungefär en timmes körning från Como.

Vi kör in i Como, förbi och mot bergen. Höga murar kantar vägen. Innanför ligger en lyxgolfklubb för privilegierade kändisar. Eva verkar inte intressera sig för dem, men berättar att många tycker att det är spännande att George Clooney har en villa i Moltrasio, en av de små byarna alldeles intill Comosjön. Hon pekar på de höga näten som ska hindra kändisarna at skjuta golfbollar alltför långt.

Snart svänger vi in på en grusväg. Eva trycker på en fjärrkontroll. Den fäller ned en stor kedja som hindrar obehöriga från att parkera på den privata parkeringsplatsen. Det ligger två tennisbanor precis intill.

Jag andas lantluft. Luften är frisk.

Eva bor i något som närmast liknar en spansk hacienda; en terracottafärgad, putsad gård med stora, praktfulla blomsterlådor med vita petunior. En kraftfull och vacker järngrind håller objudna gäster utanför, som så ofta i Italien där mycket är otillgängligt och privat. Stället är ett italienskt ”country residence”, dit många Milaneser och Comobor kommer för att rida och leva lantligt ett par dagar. Gården ligger alldeles intill bergen. Här börjar Alperna. Mittemot Evas ingång ligger ett par enorma höbalar. Det doftar hemtrevligt av häst. Ett hundratal hästar står i spiltor och gnäggar. Fashionabla kvinnor och män ryktar hästarna och småpratar med dem.

Vi hälsar på grannen – en ung kvinna med katt, pojkvän och häst. Eva och grannen utbyter några vänliga fraser. Något annat vore konstigt; åtminstone här i Italien.

Eva låser och upp och berättar att hon kallade på polisen häromdagen eftersom hon trodde att hon hade haft inbrott. Polisen var mycket artig och trevlig, säger Eva, men hon tror att hon tyckte att hon var lite konstig. Det fanns inga spår av inbrott . Eva insåg snart att det var hon själv som hade glömt att låsa dörren.

– Meglio pazza, che noiosa! skrattar Eva. ”Hellre galen än tråkig”, säger ett italienskt uttryck.

Lägenheten är en sann konstnärs. Möblerna är tunga och mörka, men vackra i gediget trä. Det är säkert fyra meter högt i tak.

– Jag har inte fått i ordning i min ateljé riktigt än, säger Eva och pekar på den solgula färgen på väggen.

Den gillar hon inte. Eva vill gärna ha vita väggar. Hon tilltalas av den svenska minimalismen, men tycker om gamla möbler.

Hon har lyckats få med sig sitt piano, som hon haft med sig både i Ungern och i Sverige.

– Jag spelar varje dag. Jag kan inte vara utan mitt piano.

Tuppen väcker oss klockan sex nästa morgon. Eva stiger upp och dricker sitt te ur favoritkoppen; en drejad och glaserad keramikkopp. En ungersk väninna som utbildade sig i Transsylvanien har gjort den.

– Hon hade det hemskt i Transsylvanien, säger Eva, utan att berätta så mycket mer.

Väggarna i Evas italienska hem pryds av konst. Alla verk är gåvor av vänner runtom i världen. Några är hennes egna. Det är sensuella fotografier av blommor i storformat.

Eva är också simmare. Hon äter ekologiskt och är noga med råvarorna. Det enkla är gott. På kvällen bjuder hon på zucchini odlad av en kollega, smakrika körsbärstomater och parmesan i spagettin.

Från tidig morgon till sen kväll arbetar Eva som controller på ett dataföretag för att finansiera sin exklusiva konst. Ja, inte bara därför.

– Nu kan jag sova på natten, säger Eva. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin. Det gör att jag kan skapa i lugn och ro.

Eva far iväg till arbetet i Lugano, Schweiz och kör på bergsvägen tillsammans med alla andra italienska pendlare. Hennes chef är italienare. Trots att Eva älskar Italien tycker hon mycket om ordningen i Schweiz.

Jag lär känna Como; den stillsamma och, enligt Eva, ”väldigt borgerliga” lilla staden, vid sydspetsen på den djupa och stålblå sjön Como. Det mest sevärda är de små pittoreska byarna längs med sjön. Ett vanligt nöje är att man åker båt fram och tillbaka tvärs över sjön, stiger av, äter lite mat, strosar runt, pratar med folk och sedan åker tillbaka hem igen. De kolossala villorna som ligger intill sjön är privata och stranden nästintill otillgänglig. En del har egna hissar för att komma ned till husen på sluttningarna, som ibland är väldigt branta.

Eva har hög integritet. Hon är också noggrann. Jag kan inte annat än att beundra hennes sätt att arbeta. Vad hon än gör, så gör hon det metodiskt och strukturerat. Den rena tvätten ligger i prydliga små högar på 20-talssoffan i köket.

Noggrannheten syns i hennes konst. Den är väl genomarbetad; minutiöst uttänkt. Hon broderar med sidenband, flätar långa stråk av kraftfulla satinband, eller av tunna plaströr.Hennes verk kännetecknas av avancerat och skickligt skrädderi och experimenterande textilkonst.

När hon ställde ut på museet Kulturen i Lund, skrev Kulturens Värld: ”Hennes färgsprakande skapelser i cerise, rött, orange, violett och lila, liknar fantasifulla dahlior, liljor och fuchsior i mänsklig storlek. Blommornas färg- och formsystematik kommer fram i plaggen”.

Eva är eftertänksam och ganska lågmäld, men inte blyg. Hennes textila kreationer vittnar om en stor lekfullhet och livlighet. Jag anar det i hennes personlighet.

– Människorna skrattar mer här. De är lyckliga, säger Eva, på frågan varför hon föredrar Italien framför Sverige. Italienarna har mycket att vara lyckliga över. De har solen, ett sagolikt landskap i sin närhet, god mat. Varför skulle de inte vara glada?

Varje dag på sin resa till arbetet, fotograferar Eva himlen och naturen på vägen. En annalkande storm. Den dimmiga heden utanför gården. Solen som går upp. Det kanske var den frekventa åsynen av solen som definitivt fick henne att stanna för gott och lämna vårt mörka land bakom sig.

Advertisements

Leave a comment